Sålänge jag kan minnas har min mamma varit specialist på att "spara" disk. Hon har aldrig stressats av att diskhon blir fylld. De sista åren jag bodde hemma hade vi det kämpigt just med hushållssysslorna. Vi fungerar nämligen precis tvärtemot varann. Jag vill röja direkt efter matlagning och tål inte riktigt om köksregionerna är röriga medan hon är cool och tar sig an bestyren när andan faller på. Så fort jag flyttade hemifrån accepterade jag hennes förhållningssätt. Jag insåg att människor är olika och att jag inte har någon rätt att sätta ribban för andras sätt att ta hand om sitt hem.

För några veckor sedan hade vi, på biståndsbedömarens initiativ, omsorgsmöte runt och delvis tillsammans med; tossiga morsan. Fotfolk, två stycken var närvarande. En av dem med all säkerhet handplockad för att sätta oss anhöriga på plats. En till synes självsäker matrona som framförde sina personliga åsikter som om de var något både vår mamma och vi barn var tvungna att efterfölja. Naturligtvis målade hon in sig i ett hörn. Att diskutera huruvida vår mamma låter mjökpaket och andra kylvaror stå på bänken tills det eventuellt blir otjänligt som föda kändes irrelevant i sammanhanget. Tossiga morsan får inte svamp eller glutenreaktion pga det. Mycket energi lades även på någon slags förhandling om när och hur ofta vår morsa "behöver" duscha. Diskussioner som är dömda att misslyckas från början. Mamma är ju inte vare sig omyndigförklarad eller hjärnskadad, hon "kan" avgöra sånt själv. Frågan är mer om personal "kan" handskas med demenssjuka så att de handleder dem dit de behöver, i detta fall in i duschen och inte minst för att "kunna" inspektera om de gamla har skavanker på kroppen som behöver ses över. Vi kom inte riktigt någon vart med den frågan. Däremot la matronan en del krut på att de "måste" diska åt tanten. Jag har upprepade gånger bett att de ska se över begreppet omsorg och konkretiserat andra insatser som tossiga morsan "faktiskt" behöver istället för disk och iordningsställande av smörgås. Det är snart det enda hon klarar av, medan hon inte klarar av ensamhet, kvällsångest, sophantering, gluten och identifikation av svampangrepp. Då fick vi veta att det var stört omöjligt att servera henne mat, ifall det inte fanns rena glas eller bestick. Tråden matronan drog i handlade inte om något annan än hennes egna personliga värderingar om hur ett hem ska skötas om och inte. Hon gjorde s.a.s bort sig när jag erbjöd att fylla skåp och lådor med nya bestick och glas. Det var inte lösningen tyckte hon. Disk skulle hållas undan.

När jag var hos mamma häromdagen var diskhon fylld. Jag tycker att hon är überlätt att styra upp:
 "Om du mamma tar hand om disken, så vattnar jag blommorna och röjer lite bland tidningarna sålänge, så fikar vi sen" - och hon gjorde det bums. Mamma gillar att diska och löddra med Yes:en och hon putsar hoar och bänken tills det blänker. Så även denna gång, men mitt i allt diskande när jag anlände för att fylla vattenkannandrog hon ner brallorna och sa: "vad ska vi göra med det här som gör ont då".

Återigen fann jag min mamma full med svampangrepp. Högt och lågt.

Tossiga morsan blir ofta chockad över sådant som jag tycker är självklart mellan henne och mig. Sånt som vi har pratat om, rett ut eller planerat. Hennes minne är verkligen teflonbelagt. Trots att man både tycker sig vara urtydlig, upprepar och checkar av, så försvinner det. Med påföljd att hon såklart är helt ovetande igen. Och även om man vet om detta, så hörs och syns det såklart när man upplever kommunikationen tjatig. Då frågar hon gärna: "har du sagt det förut" och undrar: "men hur kan jag ha glömt, jag minns ju annat".

Det är då pedagogen i mig tar fart. Och jag försöker förklara utifrån allmänna begrepp. För att hon inte ska känna sig utsatt, förnedrad och tillintetgjord. Idag handlade det om olika platser i hjärnan där man kan misstänka att demenssjukdomar sätter sig. Att man faktiskt kan få en vink om vilken typ av sjukdom som härjar utifrån symtom. Och jag drog ett exempel. Och berättade om den synnerligen av Alzheimers sjukdom handikappade kvinnan jag hade att göra med som alldeles nybakad syster. En ihopkrupen liten mager människa som tappat alla sina funktioner. Som gjorde samtliga behov i blöja och som skrek i högan sky när vi blev tvungna att mer eller mindre bända isär benen för att göra torrt och nedre toalett. Denna lilla gumma gjorde mig alldeles förtvivlad. Det kändes verkligen som ett värsta övergrepp varje gång vi tog i henne. Så, en gång mitt i natten, lät jag de andra "arbeta" medan jag själv satte mig på huk bredvid sängen, höll hennes små kalla händer i mina stora varma och började sjunga:

~ Maj på Malö, vackra Maj....dej vill alla böljor smeka....när du kommer i din eka....och förtöjer den på svaj ~

Plötsligt reste sig den lilla magra och bortom allt hopp funktionshandikappade lilla tanten och började sjunga med:
~ Hoppar iland....smidig och grann.... blåögd och brun....med små, små fjun. På ejderdun....vilar du i mina drömmar....flicka från Malö strömmar ~



Tossiga morsan log stort och frågade hur det hängde ihop. Jag förklarade något i stil med att själva "musikcentrum" i hjärnan antagligen var intakt trots att allt annat verkade drabbat av sjukdom.

- Du kommer väl ihåg det?

- Vadå mamma?

- Att anmäla mig till körsång eller någon sångtävling på teve om det drabbar mig!

En gång i min ungdom när jag bad min mamma att klia mig på ryggen, så raffsade hon till med sina långa naglar och jag hann precis få ståpäls innan det var över. När jag bad hennes fortsätta så svarade hon:

- Underbart är kort!

Idag, många år senare kan jag konstatera det själv. Tossiga morsan och vi andra fick en rätt bra vecka, fri från otrevligheter och utskällningar. Vi har umgåtts och skrattat. Personal har hanterat henne väl och hon dem.

Distriktssköterskan ringde idag. Jag var dem behjälplig med provtagning förra helgen efter att man hade misslyckats ta venprover på henne x flera. Tossiga morsan är snudd på norra europas svåraste provtagningskandidat och av nån underlig anledning fungerar jag bäst med hopplösa fall. Nu hade svaren kommit. Det var både ditt o datt. B-vitaminbrist och tyst duktigt giftig urinvägsinfektion. Som grädde på moset har svampen flyttat tillbaka på hennes kropp. Och hon är nu livsfarlig. Arg, oförskämd och med noll samarbetsförmåga.

Underbart är kort.

Och det är synd om min/vår mamma. Den gojjan hon har pratat i telefon idag är inte någon värdig. Rena fantasierna. Och verklighetsfrånvänt till max. Stundom visste hon inte ens att det var mig hon pratade med. Hon pratade om mig. Och om "sina barn". Som hon skulle skicka iväg till ungdomsvården innan vi skaffade oss egna barn. Förutom att hon berättade att hon åkt buss till ett hotell som serverade kall god mjölk samt frågade om jag hade nån räv hemma. In emellan var det helt okej, men nog har mikroorganismerna satt henne på prövning alltid. Plus alla oss andra.

Tossiga morsan gav ett gammalt beprövat ordspråk ett ansikte idag. Anfall är bästa försvar - rakt av. Hon har ju, milt uttryckt varit mer än lovligt irriterad, arg och folkilsken på sistone. Jag som annars brukade kunna avleda henne ganska enkelt har tappat alla mina verktyg. Vad än jag säger, hugger hon som en orm. Fast imorse kunde jag ana en ljusning på telefon. Vi inledde trögt, surt och misstänksamt. Och eftersom det här var en doktorsdag och jag sågärna samtidigt ville försöka få henne till frissan, var det viktigt åtminstone för mig, att vi var i linje med varann. Därför undvek jag att nämna eftermiddans evenemang så långt det var möjligt. Jag satsade på kallprat. Förresten är det aldrig nåt annat än deprimerande och fullständigt meningslöst kallprat oss emellan dessa dagar.

Om jag inte redan är deprimerad, så är det bara en tidsfråga. Just nu kan alla som förväntar sig något av mig utan omskrivning fara åt skogen. En larmklocka. Som efter att jag läst en artikel om idag, skrämmer livet ur mig. Människor som är deprimerade i yngre år riskerar demens i äldre. Jag som alltid haft en plan om när livet har fått sitt slutdatum. Då ska jag prova kokain. Blir jag dement kanske jag glömmer det...

Nåja. Plötsligt, mitt i kallpratet sa tanten:

- Håkan Nesser, vem är det?

- Han är en duktig författare, varför frågar du det?

- Han är på tv nu.

- Jaha, han är ju från Kumla, minns du det?

- Nej...

- Jo, han var ju skolkamrat med Monika (storasyster).

- Jaså, hur vet du det?

- Jag minns det från min barndom. Och Monika pratade om det medan hon levde.

- Vad minns du mera då?

- Tja, att han spelade basket tillsammans med Rolf i Kumla Real.

- Hur vet du det då?

- Jag minns det för att jag ju var mycket med Monika & Rolf. Av någon anledning minns jag Håkan Nesser mycket väl.

- Jaha! Och vad fan ska jag göra åt det då?



Ridå!

I samband med att tossiga morsan blev opererad för ett par månader sedan upptäcktes att hon hade på tok för lågt blodtryck för att orka med ingrepp och rehabilitering. Man satte helt sonika ut blodtryckssänkande läkemedel och tanten piggade på sig såpass att anhöriga blev inringda till sjukhuset för att hålla henne i schack. Hon var ilsken som ett bi helt enkelt. Och rände i bokstavlig mening runt med sin rollator, så att personalen fick låsa både om sig och avdelningen. När hon sen kom hem till sin hemsjukvård igen vågade man inte fullfölja en medicinkorrigering som sjukhuset hade ordinerat och därför sänktes hennes tryck ånyo. Och tanten gick tillbaka till sitt habitualtillstånd: inte så himla ilsken, men mest sovandes.

Bad hennes distriktssköterska efter någon vecka att checka upp trycket vid några tillfällen och både hon och jag fick en funderare på hur den tossiga överhuvudtaget kunde hålla sig upprätt. Som högst hade hon - utan att vila före: 90/50mmHg. Dsk kontaktade doktorn och morsan slapp det förfärligt trycksänkade pillret.

Imorgon ska hon för blodtryckskontroll hos samme doktor. Och jag ska följa. Om vi kommer så långt...

Idag blev jag slängd på dörren. Igen.
Nej, hon gav mig ett val. Antingen lämnade jag byggnaden eller så skulle hon göra det själv. När jag frågade vart hon skulle ta vägen och hon skrek "hem till Skellefte" med sådan intensitet att jag fick bakåtfrisyr, vågade jag inget annat än att dra. Fast det var inte mig hon slängde på dörren. Det var en av fett diskvatten våt och blå Scotchsprite som hon kastade på mig.

Vi ställer inte upp på henne tycker hon. Vi är inte på hennes sida.
Jag vill vara på hennes sida och det innebär rätt konkret att jag tycker att det är omänskligt att hon skall vara så övermedicinerad med blodtryckssänkare att hon mest sover bort sina dagar och den stackars tid hon ändå är vaken bara innebär yrsel. Samtidigt kan jag inte tycka att det är empatiskt att hon istället blir så pigg utan medicinen att livet blir henne övermäktigt pga ilska och aggression.

Den här omedicinerade månaden har hon antagligen varit vaken från morgon till kväll. Och blivit än mer ensam. Förbannat ensam. Det är då hon fått tid över, och rutin på sitt fågelliv. Det jag tidigare beskrivit som hot om "sanitär olägenhet" har eskalerat och är redan. Med klagomål och daglig kritik från såväl grannar som hemtjänst och anhöriga. Demensen försätter henne i konfliktsituationer eftersom hon inte minns att hon matat dem och därmed känner hon sig naturligtvis hemskt påhoppad och misstänkliggjord.

Fy farao.
Det är inte lätt att vara människa.
Och gammal.

Ringde tossiga morsan från distans igår eftersom jag både såg och hörde (nåja, den brytningen gick inte att begripa sig på) att hemtjänsten försökt nå mig på mobilen. Nädå, allt var bra med henne. Hon undrade som alltid ifall jag jobbade. Det blir ju så, när veckans alla dagar blir ett och de tappar sitt värde. Vi avrundade med ett löfte att jag skulle ringa igen under kvällen. Redan en timma senare var hon själv på telefonsvarartråden. Och hade pratat in en önskan om att jag skulle ringa. För att "det var så rörigt" och för att hon "hade så ont i foten". Samtidigt hade hemtjänsten ånyo ringt. Och dessutom min exsambo. I ungefärlig synkad tid med varann. Klart att jag blev orolig...

Så fick jag veta: att hemtjänsten hade ringt om tossiga morsans kaffebryggare. Att den s.a.s hade kilat vidare av nån anledning. Språksvårigheterna hindrade närmare förklaring, men det var något om "både på morgonen och på eftermiddan". Jag blev ombedd att ringa ett nummer. Som personalen för övrigt aldrig använder för annat än att ringa ut på. Hemtjänstpersonalen svarar inte i telefonen under sitt arbetspass eftersom de är ute på området. Inne, är de visst bara när de ringer upp och oroar anhöriga.

Tossiga morsan själv hade en mycket tydlig uppfattning om vad som hade hänt. Det var "de där jävla kärringarna som skulle ge fan i hennes kaffebryggare". Ja, den var trasig men hon visste inte varför. Bara att de var deras fel att den var det. Hon var komplett oresonabel och eftersom jag satt i en fullsmockad tågvagn och inte längre kände att just min tossiga morsa skulle stå för underhållningen i den för övrigt tysta vagnen avslutades samtalet.

Ikväll gjordes ett oaviserat hembesök hos den tossiga. Inför veckohandling imorgon ville jag checka upp om det kanske bara är att ersätta bryggaren med en ny kanna eller så. Bryggaren är inte äldre än nåt halvår och då borde ju finnas reservdelar tycker jag. Sparar just precis här och nu alla helknäppa omständigheter runt just kvällens morsabesök och avstår även från fotodokumentation. Det är tillräckligt förnedrande som det är...



Bryggaren stod i en pappkasse. Obrukbar sånär som på själva glaskannan. Såvida man skulle få tag i nytt lock till den och använda ett par hekto svinto att putsa upp kannan med så är den okej, men bryggaren är död för tid och evighet.

Det kan inte ha varit lätt. Det måste ha blaskat och fräst och luktat elände. Tossiga morsan har gjort en bedrift tycker jag. Som har lyckats - jag själv kan till och med tycka att det ibland är svårt att få dit filterhållaren och framförallt kannan på plats, rättvänt. Tossiga morsan hade alltså ställt tillbaka glaskannan med plastlock i sin förhållandevis nya bryggare upp och ner. Med heta plattan på såklart. Och där har kaffet runnit ner alltmedan locket smälte och allt rann över åt alla håll o kanter. Tills det blev kortis förstås. I efterhand är det ju för väl att hon aldrig begrep något. Smält plast är inte att leka med på fingrarna kan tänkas.

Det är inget understatement att det är upponer i tossigamorsvärlden right now.

Den som följt mig här vet att jag inte är så förtjust i morsdagarna. För mig är det bara ett spektakel. Man blir tvungen. Och försöker man strunta i uppvaktning, drabbas man av samvete. I alla fall om det är som i mitt fall, att jag är närmst rent geografiskt. Så det blev som det brukar bli. Jag uppvaktade i alla fall. Med en färgmässig mix av tio pelargoner.

www.interflora.se

Och tossiga morsan blev nöjd såklart. Vem skulle inte bli det, av att få sina balkonglådor fixade. Bara sådär. Såg förresten på "följesedeln" att balkongen var fixad redan förra måndan. Det är då tanten har två servicetimmar för städ. Personalen brukar skriva på en lista vad de har gjort. Oftast är det både lite städ och lite fika, särskilt när ordinarie är i tjänst. Nu hade där varit en vikarie. Som hade skrivit att "de hade fixat balkongen". Vad exakt "de" hade gjort framgick varken där eller live. Om man inte räknar en duk på bordet och att två stolsdynor var uttagna. All fågelskit skrubbade jag. Idag. Liksom sopade och torkade av golvet, borstade väggarna fria från vaddetnuär (spindelväv o damm?) och hängde upp solskydd.

Gud vad hon suckade. Det var jobbigt på nåt vis. Att jag arbetade. Själv hade hon hela den tidsrymden jag behövde för att plantera tre lådor och skrubba runt, för att få på ett par koppar kaffe. Men sen fikade vi i solskenet och till färgprakten pelargonerna bjöd. Tossiga morsan tog fyra sacketter i sitt kaffe.

Hon kommer närmre och närmre sin barndom. De hon pratar om, har såklart även nämnts förr, men nu är det som om de fortfarande var levande. Förr flikade hon ju in "undrar om hanhon lever" medan de nu absolut gör det. Gamla mostrar som ju måste ha varit gamla redan på den tiden tror morsan nu 81år finns i livet. Det är rart på nåt vis. Hon verkar trygg när hon berättar om sina och våra gener. Om Västerbotten, Skellefte, Burträsk och Ragvaldsträsk. De finns där. I hennes återkopplingar och berättelser.

Jag frågade vad hennes mormor hette. Min och vår mormors mor. Det gick inte att minnas. Man kallade inte varandra för Du på den tiden. Hon duade inte sin mormor och morfar. Så fick jag veta hur de pratade med varandra, på "bondska" som hon säger. Rena rama rotvältan i mina öron.

Så plötsligt skrek hon till: Teolinda Amalia!

Det blev en bra Mors Dag trots allt. Jag gillar dåtid och familjehistoria. Och jag gillar verkligen att få bli lite bekant med min mormors mor som hade så vackert namn. Teolinda Amalia född i augusti 1875 har jag kollat upp nu. Det känns lite märkvärdigt. Hon var nog ett stadigt fruntimmer. En riktig mor och mormor.

Sammanfattning Tossiga Morsan:

Sedan en ganska lång tid har jag här dokumenterat en del av alla bedrövligheter vi och hon själv har upplevt med hennes kommunala omsorg. Det är en överdrift att kalla det otaliga gånger som hemtjänsten och hemsjukvården har fått klagomål, men det känns sorgligt att ens en enda gång behöva påpeka brister och fel till en instans som har som sin enda uppgift att följa sitt uppdrag och göra det med kunskap, etik, moral och utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

I snart ett år har vi försökt fått hjälp för ett såväl fysisk som psykist, psykologiskt och socialt problem. Det har varit ett rent elände för morsan. För bara någon dryg månad fick hon så äntligen träffa högst rankad i ämnet vilket (såklart) ledde till omedelbar korrekt insats och förtur för operation. Jag har lagt min näsa i blöt och varit övertydlig i all information - den här gången fick det absolut inte gå fel.

Ändå gick det totalt över styr.

Jag tror faktiskt inte att man behöver någon som helst skolad sjukvårds eller ens omsorgskunskap för att begripa att människor som står inför en operation har en del punkter att förhålla sig till. Ytterst hygien, men naturligtvis även generell hälsa. Infektioner gör sig icke på operationsbordet och det tror jag tillomed att tex sotare, bilmekar och jurister håller med om. Hemsjukvården i tossiga morsans område har nu bevisat att alla där inte tänker så.

Det finns även anställd omsorgspersonal som inte tänker på att glutenintolerans innebär en slags allergi. Trots att det efter min kontroll, är mycket väl dokumenterat i tossiga morsans omvårdnadsjournal. Inte vet jag, en del av personalen är kanske analfabeter?

Dessutom är det kanske så att en del personal har funktionshinder i öronen? Deras chef har ju enligt uppgift förtydligat verksamhetsplanen och hur uppdragen skall skötas. Trots att hemtjänstpersonal inte skall sköta inköp eftersom en annan enhet som kallar sig Servicegruppen har det som sitt specialuppdrag, händer det att morsan får inhandlat både kanelgifflar och Skogaholmslimpa. Att hon sen inte ens har uppdraget beviljat i sitt bistånd måste väl bero på att kommunal hemtjänstpersonal i hennes område har på tok för lite att göra?

Dagen före planerad operation fann jag henne i sämst tänkbara tillstånd, full av svampangrepp och symtom på aktiv glutenintolerans. Hela hennes hem doftade infektion. I skåpet under diskbänken var sophinken full, i kylen stod två gamla matlådor, det låg berg med tidnings och reklamhögar och min näsa berättade för mig varför en operation var av högsta prioritet.

Mitt ursinne författade det mest "korrekt vänliga" klagobrevet jag nånsin sänt.
Detta skickades förutom till berörda mellanchefer även till allra högsta hönset inom kommunal vård och omsorg.

Nu är det uppställning. Och jag hoppas naturligtvis att det håller i sig och inte bara är för stunden. Jag är kapabel att gå vidare, att ta upp det i lokalpress och hos politiker och det förstår de säkert. Problemet är bara att jag inte är alldeles övertygad om att det bara är hos tossiga morsan det finns mer att önska utifrån uppdrag och vad hon betalar för.

Det är viktigt att påpeka att jag vet att det finns änglar inom detta område. Många helt fantastiskt lämpliga personer. Med höga kunskaper i såväl sjukvård, omsorg, sociologi, etik och med god människokännedom förutom arbetsglädje och med en djupt rotad känsla och önskan om att få göra sitt allra bästa. De finns och de är många.

Det är de som ska ha betalt. Bra betalt. De ska uppmuntras och få vidareutevecklas. De ska premieras med förmåner och ges en chans att sätta status på sitt yrke. Att tossiga morsan´s omsorg brister har med helt andra personer att göra och det är knappast änglarna som ska rätta till problemet. Detta är inget annat än en organisatorisk och politisk fråga. 

Alla ska ju bli gamla och många kommer även i fortsättningen att behöva omsorg i sitt eget hem. Fortsätter man sätta ribban så lågt att vare sig läs-, hörsel-, kommunikationsfunktioner och för uppdaget lämplig kunskap behövs, så kommer våra politiker idag, att imorgon vara totalt nerlusade med svamp, sopor, pinklukt, förvirring, allergier och dessutom bli kallade "prinsessan" eller som kanske är vanligast för: "lilla vän".

Ättestupan - vart finns den ?

Några intensiva tossigamorsan-dagar är snart historia. Eller så är det framtid. Vet inte, jag blir kanske lika tossig som hon, på kuppen. Är hos henne nu. Det snackas gagga kan man gott säga. I kubik. Inte otrevligt och inte alldeles bort i tok, men forcerat, snurrigt och vad det verkar; helt utan ände. Just nu är det utan proteserna inne dessutom. Det är komiskt. Hon ser komisk ut. 

Alldeles precis nu pratar hon om hur det ska bli efter hennes hädanfärd. Att hon så gärna vill bestämma vad vi barn, var och en ska ärva. Att om hon inte får avgöra det själv, kommer vi bara att ärva på "måfå". Samtidigt som de pratar om McDonalds på teve och efter bara ett par sekunder är hennes samtalsämne ett sammelsurium om tavlor, guldpendylen, hamburgare och den nya soffan.

Syrran och jag har passat på att rensa i tossiga morsans hem medan hon varit på sjukhuset några dagar. Det slutade med att hon kom hem i ett luftigt, nystädat hem som dessutom fått ett alldeles nystajlat vardagsrum. Hon travade direkt in i rummet när vi kom hem. Med skor, jacka och rollator och sa:

 - Men herregud, jag som kanske inte ens lever så länge att jag hinner provsitta!

Det var nu drygt fem timmar sedan. Jag kommer inte härifrån. Hon är i allra högsta grad levande. Mer än vad jag känner mig själv faktiskt. Hon är precis som en litet barn som är sådär omöjligt mörkrädd i samband med sänggående. Som absolut inte kan komma till ro. Som tjatar om törst, hunger, saga, och toabehov i det oändliga. Som varvar upp sig själv så fort det blir minsta lilla uppmärksamhet.

Jag har lust att säga ifrån på skarpen, att "nu får det vara nog, nu är du tyst, vila och försök sova.... för fan. Men det säger jag ju inte. Jag hmm:ar mest. Och biter mig i tungan, för att inte skratta. För hon är ganska skojig trots allt. Särskilt utan garnityr inne.

Det har såklart varit en pärs för henne med sjukhusvistelsen. Och likt många andra i hennes ålder snurrade det till ordentligt pga miljöombyte och all aktivitet en sjukhusavdelning bjuder. Nu när hon "vaknar till", så innebär det bergis en duktig portion existensiell oro. Och det är iofs vettigt att hon pratar ur sig. Problemet är väl "bara", att jag snart känner mig som hon låter.

Ah, äntligen - en första gäsp!
Snart så.
Imorgon är en annan dag.
En bra dag.